SR har en intervju med Amelia om varför hon blev piratpartist.
Kodjo, som är en av mina favoritradiopratare, avslöjar sig som komiker och tycker att hans ståuppskämt inte ska spridas på YouTube. Han är rädd att ingen kommer att se hans föreställningar. Skämt är inte lika roliga andra gången helt enkelt.
Jag håller med Kodjo här. Jag råkade se Lenny Norman när jag gjorde lumpen för sjutton år sen. I olika städer, men med delvis samma material. Inte skoj. Likadant så såg jag Mackan Anderssons reklamfilm innan jag träffade honom. Reklamfilmen var super, men när jag visste poängen vid live-framträdandet i lokalen jag bokat så saknade jag spänningen som humorn bygger på.
Få filmer är sevärda en andra gång tätt inpå. Ser man fram emot att se en film på bio så är det dumt att kolla på den på nätet först. Likadant om man vill se stand-up med Kodjo eller Mackan. Receptet är enkelt – Kolla gärna på deras förra show, men inte den senaste!
Kontrollen ligger numera hos den som tittar, inte hos skaparen. Det kan kännas svårt. Men –
För en artist som alltid levererar nytt är YouTube inget större problem, det är helt enkelt marknadsföring av den nästa showen.
Nu ska jag kolla om Mackans nästa uppträdande passar in i familjepusslet så jag kan se honom live och njuta!
Etiketter: Piratpartiet, Piratpartiet Live!
jag bloggar igen 
12 november 2009 kl. 6:58 |
Hej mannen!
Sorry about that. På riktigt.
Storyn är att jag gjorde gigget i Hässleholm (som du såg på YouTube) typ en vecka innan jag kom till er. Det innebar att en massa material som var säsongsgrejer (fira jul, bland annat) och lite politik (FRA-lagen, demonstrationen mot den) blev samma.
Kommer du den 28:e (vilket jag hoppas. Jag skulle gärna träffa dig igen och dessutom gärna komma om ni ska ha piratläger igen, då jag ju inte kunde förra gången) så blir det nytt material. I alla fall om du inte sett mig sedan för ett år sedan 😉
Nya grejer som häcklas – gospelmusik, Växjö marathon, Belgien, Franska uppfinningar, de tre vise männen och säkert mycket mer.
Igen – sorry. Att skriva nytt är onekligen komikers dåliga samvete, lite till mans. Kanon (och smärtsamt) att läsa det såhär på en blogg som inte är ”komikerblogg” också. Ska bättra mig ytterligare.
12 november 2009 kl. 8:52 |
Det jag ville säga var att kontrollen, men även ansvaret nu ligger på konsumenten. Det var så att säga mitt eget fel att jag inte hade lika roligt när jag såg dig live. Det är här mitt eget ansvar som konsument kommer in. Vilken upplevelse vill jag själv ha?
Ska jag se en film så vill jag läsa en recension som får mig intresserad men som inte avslöjar slutet. Hade recensionen gjort det hade jag blivit halvt vansinnig på recensenten och mailat chefredaktören!
http://Www.imdb.com (Internet Movie Database) har en funktion där folk kan diskutera filmens detaljer i efterhand utan att avslöja för mycket för de som inte sett den. ”Spoiler warning” som de kallar det, eftersom det riskerar att förstöra upplevelsen på samma sätt som Kodjo var inne på.
Under ditt framträdande kikade jag också på de andras reaktioner, de som inte sett videon, och DE hade lika roligt som jag hade första gången. Det betydde en hel del också för mig.
12 november 2009 kl. 12:44
Som sagt (i min blogg, iofs) – det rörde sig om typ en tredjedel av det totala materialet som du redan sett på video, så jag hoppas att du faktiskt hade kul själv också. 🙂
Men jag ska inte försöka försvara det, heller. Jag tycker att du har helt rätt i alla dina poänger, så…
Det är också intressant att se exempelvis komiker som Magnus Betnér som finns mycket på YouTube, men som också skriver otroligt mycket nytt material. Till i princip varenda föreställning. DOCK brukar han inte vilja att man filmar och lägger ut själv, då han vill ha (antar jag) lite kvalitetskontroll på klippen.
Vad vet jag. Det är, som vanligt, inga svartvita frågor. 🙂 Tar du med dig videokamera om du kommer den 28:e så kommer jag inte att be dig stänga av den, men andra komiker kanske inte har samma inställning.
12 november 2009 kl. 7:27 |
[…] Anders Hedberg bloggar insiktsfullt: Kontrollen ligger numera hos den som tittar, inte hos skaparen. Det kan kännas svårt. Men – […]
12 november 2009 kl. 8:25 |
Anders, jag måste erkänna att du och Kodjo har vissa poänger men jag liksom känner inte igen mig i det helt och hållet. Innan jag såg Stephen Lynch live hade jag nog sett allt som fanns med honom över internet. Jag älskade hans show! Jag skulle dessutom gärna se exakt samma skämtuppsättning en gång till.
Jag vägrar tro att man som ståuppkomiker inte kan packetera om sina skämt och ge känslan av ett unikt live-framträdande även om du drog exakt samma skämt gången innan. Nya kopplingar mellan skämten, nya sätt att leverera dem, varierad rekvisita om man använder sån… Det känns som att det borde gå!
Nånstans ligger också en liten del av ansvaret för att se en bra show hos tittaren som du säger Anders. Både när du sitter där live i publiken och vilket attityd du bär med dig men också i beteendet innan. Laddar jag ner en film och ser den innan jag planerat att se den på bio är jag ju enbart dum i huvudet.
Men. Jag tror inte att ståuppkomiker vilkas verk finns på YouTube automatiskt är passé. Tvärtom. Tekniken inbjuder till ett ökat samspel mellan underhållare och publik och att själv delta och skapa innehåll för allmän beskådan i kombination med ett tänk om unik packetering och den synen på live-framträdanden är en strategi som räcker ända fram till banken.
12 november 2009 kl. 9:23 |
Hur många såg först Monty Pythons tv-serie, för att sedan se samma sketcher (med lite variation iofs) på The Hollywood Bowl, för att sedan köpa DVDn av serien och DVDn av Hollywood Bowl 🙂
Kanske inte kan jämföras med standup direkt, men om det är riktig kvalitet så kan man se det om och om igen utan problem. Eddie Murphys RAW t.ex kan jag se precis hur många gånger som helst och skulle ha betalt nästan vad som helst för att få se live.
12 november 2009 kl. 12:25 |
Gabriel och Henrik, naturligtvis har ni rätt i sak. Filmen Gökboet gick tio år (!) på en biograf i Stockholm och vann en hel drös Oscars, men den och exemplen ni tog (Monty Python och Stephen Lynch) tror jag är undantagen som inte övertygar Kodjo. Han är helt enkelt inte mogen ännu att göra klassiska mästerverk som Mona Lisa, men tillräckligt bra för att leva på sin humor.
Den stora massan av populärkultur har inte Mona Lisa-kvalitet utan säljer mer på att det är nytt och fräscht ungefär som grönsakerna i grönsaksdisken.
12 november 2009 kl. 16:58 |
>Den stora massan av populärkultur har inte Mona Lisa-kvalitet utan säljer mer på att det är nytt och fräscht ungefär som grönsakerna i grönsaksdisken.
Där har du en viktig poäng och den troligen största anledningen till att marknaden som sådan är så enormt emot fildelning. Fildelning accelererar skeendet för en produkt. Är produkten dålig så kommer den att dö på marknaden mycket fortare med fildelning än utan, och på samma sätt kommer en bra produkt att sälja betydligt mer med fildelning.
Detta eftersom hur bra en produkt är sprids mycket fortare när man kan prova på den än om man ska lita på att kompisens syrras klasskompis storebror tycker att filmen xxx är bra/dålig.
12 november 2009 kl. 22:25
Jag skulle till och med vilja påstå att inte bara fildelning, utan minskade skyddstider på patent och allt annat IPR-aktigt, accelererar skeendet för en produkts utveckling. Det kostar att ligga på topp helt enkelt.
De här stand-up diskussionen visar ju helt klart att kan man köra ett bra skämt fler gånger så gör man det för det är enklare för en själv som artist och publiken kan dessutom älska det om de vet vad som kommer. Samtidigt har man en press på sig att hela tiden förnya sig för att roa på ett annat sätt och en publik som vill ha det.
Märklig bransch det här – Vad är en bra konsert då? Publiken kommer för att se de låtarna man älskar, medans bandet vill köra det nya, och så har vi payola systemet som är till för att vänja lyssnarna vid ny musik… Don’t get me started!
12 november 2009 kl. 16:54 |
Varför köper man en CD? Är det för att lyssna en enda gång eller är det för att lyssna om och om igen?
Varför köper man en DVD istället för att hyra den? Är det också för att bara se den en enda gång? Kanske jag tillhör minoriteten, men jag brukar se om mina filmer ganska många ggr, annars hade jag aldrig köpt dem från början.
Hur kan Eddie Izzard sälja för fulla hus i Sverige, där han egentligen borde vara helt okänd? Kan det vara för att man fått sig tillskickat roliga kllipp från Youtube eller sett något av hans framträdanden på TV?
12 november 2009 kl. 22:02 |
Oj, det där var en bra fråga. Nu har jag barn som är 6 och 8 år så min mediakonsumtion är väl inte så typisk. Det blir barnfilmer huvudsakligen.
Billiga (man kan chansa på filmen) som man köper i kassan på Willys som en glad överraskning, eller dyra men bra som man köper i kassan på ICA Kvantum. ( De senare för att man är på semester och det regnar. Jag tror mina barn var bland de sista i klassen som såg Starwars, men det var en bra dag för det. )
Orsaken till att just jag/vi köper en DVD är att det är enkelt tror jag. Den ligger där i kassan och vi slipper strul med nedladdningar och codecs. Speciellt när man är på resande fot. Och jo – jag har fått väldigt konstiga kommentarer när jag handlat en DVD-skiva med pirat-t-shirten på 😉
13 november 2009 kl. 8:21
Råkar också ha barn i just 6 och 8 års åldern, men det blir mest vuxenfilmer ändå (eller alltså inte ”den” typen av vuxenfilmer), men som hemmabiofreak så är man nog inte heller typisk med 500+ köpfilmer.
>jag har fått väldigt konstiga kommentarer när jag handlat en DVD-skiva med pirat-t-shirten på
🙂 får prova det någon gång, om de bara kunde trycka på tshirten för fullvuxna män också…
13 november 2009 kl. 7:27 |
Själva ståuppandet ligger ju inte i det förskrivna materialet, att tro/påstå det är som att se sig själv som rallyförare bara för att man kör med samma sorts däck som Michael Shumacher! Själva ståuppandet är ju den del av akten där man agerar med publiken, kontrar häcklare och improviserar skämt beroende på stämning, miljö, lokal och vad som går hem just den kvällen. Det förskrivna materialet är ju bara en glorifierad variant av lokalrevy, själva ståuppandet är ju det som görs utöver det förskrivna, det är den upplevelsen man betalar för, det minnet man som publik går hem med, den förmågan som skiljer riktiga ståuppare från wannabees som bara slänger sig med yrkestiteln to get laid.