Rädslans makt

by

Anna, Gun och Mikael N. skriver på Svenska Dagbladets debattsida om att ”Kontrollivern driver fram främlingsfientligheten”. Bra och läsvärt, men de beskriver symptomen inte sjukdomen.

Sen vi ställde upp vår valbod i Lund har jag pratat med flera lokalpolitiker från båda blocken och jag har sett en debatt på en gymnasieskola här. Jag har dragit slutsatsen att FRA och Datalagringsdirektivet är den logiska konsekvensen av något och att detta något hotar vårt demokratiska styrelseskick mycket mer än någonsin ett eller två FRA-beslut.

  1. Den åldrade mamman med vitt hår som varit aktiv i politiken länge och nu säger till sin son som är aktiv i PP – ge dig inte in i det här, du har små barn. Det är farligt.
  2. Partiföreträdaren som säger att V’s eller Kommunistiska partiets valbod kommer att vändas upp och ner för att det nog går. Att deras egen container inte brinner. Att vi i Piratpartiet inte sett hatet ännu.
  3. Att partiföreträdarens affischer som satt på deras valbod faktiskt brann. Andra natten. Det var bara lite aska kvar nedanför containern som inte brinner.

Paneldebatten var speciell – Simon Rosenqvist ska sitta i panelen och jag och Ole har kommit dit för att se den.

  1. Polisen står och hälsar oss välkomna in. Ehe…? Jag skämtar lite om att SD nog ska delta idag. Vi går in och det är en stor aula med lutande läktare ner mot en lång rad av bänkar där debattdeltagarna sitter.
  2. Samtliga borgerliga partiföreträdare inleder med att nämna frihet, personlig frihet och att det är sann liberalism som rinner i deras ådror. Vi vet att det var samma partier som införde FRA-lagarna och det vänder sig ett ögonblick i magen på mig. Jag tror nu bara att de är schizofrena, strax varför.
  3. Under debattens första del så smäller det till bakom min stol en gång, som om en skruv lossnat och sen fallit ner på golvet med lite skrammel. Vi har satt oss på främsta raden och jag fattar först inte vad som händer. Det händer en gång till, lite bakom åt sidan. Killarna som sitter snett bakom oss vänder sig också om och kollar upp mot övre delen av läktaren och svär lite. Kastas det något?
  4. I pausen ser och hör jag SD killen som sitter i panelen två meter framför oss, hur han ringer någon i SD och säger – Jo, de håller på igen. Ska vi polisanmäla. Vi polisanmäler väl allt? Själv smiter jag ut och gör lite ärenden på telefonen, men noterar att ingen längre sitter i skottriktningen efter pausen. Hela hörnet i aulan är tömd på folk, förutom Ole.

Det är först dagen efter på lördag morgon när jag vaknar som jag vaknar och är Arg, vansinnigt arg. Poletten har trillat ner skulle man också kunna säga.

Det är rädsla, våra politiker är rädda för folket, och det är inte bara topparna som Palme och Anna Lindh, utan även de lokala förmågor som vi möter på gator och torg nu i valrörelsen som är rädda. Från vänster till höger. Alla politiker är rädda.

Värst av allt – De har anledning att vara det –

Planerat brandattentat mot Folkpartiet.

Valarbetare misshandlad i Skärholmen.

De skar in ett hakkors i pannan på mig.

Det finns ledare som varit extremt rädda för sitt eget folk och även sina närmaste personer, Stalin – >10 miljoner döda medborgare. Hitler – 10 miljoner människor (borträknat ryska krigsfångar). Fram till 1989 fanns ett annat varnande exempel – DDR, med Stasi som sammanlagt hade en kollaboratör per 6.5 medborgare för att övervaka sig själva och varandra.

Så en retorisk fråga – Trots allt tal om liberalism och individens frihet. Vad annat än FRA och Datalagringsdirektiv är att vänta när våra egna kommunala politiker har anledning att vara rädda? Vad annat än en datoriserad övervakare som aldrig sover nu när det tekniskt går? (och bara kostar en halv miljard!)

Det är rädslan hos våra politiker som är den stora faran, inte en FRA lag eller två, för de är bara symptomen på en av de starkaste känslor som finns. Det är rädslan hos våra politiker som är grundproblemet. FRA eller datalagring kan vi prata oss blåa om ifall vi inte löser det verkliga problemet – Rädslan och skräcken.

Klara har skrivit bra om hatet, sett från den andra sidan. Nationalteaterns musik visar att rädslan inte är ny. Sången har en tankeväckande text än idag, 32 år senare.

Advertisements

Etiketter: , ,

3 svar to “Rädslans makt”

  1. klara Says:

    Jag har försökt svara på den här i flera timmar. Men har suddat gång på gång. Ger upp nu. Kanske blir det ett eget blogginlägg, kanske inte. Förmodligen är det för kontroversiellt.

    Vi får se. Jag håller med men jag håller inte med. Politikerna och polisen var före. Ravekommision, nationella insatsstyrkan med mera… Våldet har trappats upp mot politker i takt med att folk har känt sig förbisedda och politiken har upplevts försvinna längre och längre bort.

    Säger kanske mer om detta imon. Två timmars skrivande i onödan för det enda jag fått göra är att sudda. Här dock 2 boktips om 90-talet:

    Detta hände i Frankrike: http://www.ordfront.se/Bocker/Pocket/Dehunsadesrevansch.aspx

    Detta hände i Sverige: http://www.vertigo.se/deltaganget.htm

    • Anders Hedberg Says:

      Jo, det är kontroversiellt som f-n skulle jag vilja påstå. Men någonstans där ligger kärnan i det hela, och vi kan inte bota rädslans cancer med plåster i form av FRA, fler poliser och strängare straff där det blöder.

      Den första boken du tipsar om visar på det jag tror är ett grundläggande problem, det har alltid klagats på politiker, men de har idag en mindre kontakt och därmed legitimitet med ”vanligt folk”. Speciellt tydligt är det bland ungdomar, och speciellt tydligt bland de ”normala” partier som attackeras, typ Fp, KD och Centern. MUF är fortfarande starkt, men de andra partierna känner man definitivt ingen i om man är under 18. De blir på något sätt då också avhumanifierade och företrädda av någon som man inte har det minsta gemensamt med.
      Det samma gäller förmodligen omvänt SD, som jag vill påstå står för något okorrumperat precis som Lé Pen’s Nationella Fronten i boken. De flesta har nog mer gemensamt och kan identifiera sig mer med en SD-företrädare än med de ”vanliga” politikerna.

      Vad gäller Göteborgskravallerna tror jag det stora misstaget var att ta hit USAs president. Det fick väldigt ödesdigra konsekvenser, indirekt ligger det bakom besluten att tillåta militär vid demonstrationer, därför att det är ett krav om man ska ta hit USAs president. Ska inte gå in på Wittfeldska men händelserna där följer terrorns lagar där oproportionerligt våld från ena sidan legitimerar och utlöser de senare kravallerna – http://sv.wikipedia.org/wiki/Terrorism#Strategi_och_metoder

  2. Anders Hedberg Says:

    Hade nu på morgonen ett intressant samtal om Malmö på 60-talet jämfört med nu för att jag ska kunna förstå vad som skiljer och vad som hänt. Varför det är intressant är att det ansågs extremt dåligt med politiskt våld. Det stöttade inte saken helt enkelt (FNL etc.) Slogs man var det om andra saker på fyllan och vänstern rökte på.

    Två saker till – De flesta hade jobb eller extraknäck redan när de var en 16-18 år (springa ärenden, plocka orders på lager) och det fanns billiga bostäder med dålig standard som övergavs när miljonprogrammen byggdes. Det gjorde att man kunde flytta hemifrån i samma ålder.

    Bostäder och arbete verkar vara en av nycklarna i pusslet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: