Massarresteringar och undantagstillstånd

by

Jag har ägnat alldeles för mycket tid åt att teoretiskt försöka förstå skeendena runt friheten att demonstrera kontra föreningsfrihet, mötesfrihet och nödvändigheten av internationella toppmöten efter tillslaget mot Forsken.  Här kommer en summering av lymmellagen som infördes vid klimatmötet COP15, och som ger polisen rättigheter att arresta folk i preventivt syfte. Cop15 var ett av världens största toppmöten med långt över hundra deltagande länder och utspelade sig i Köpenhamn.

Lymmellagen användes och fungerade som tänkt (se Widar Andersson). I princip hade undantagstillstånd införts i Köpenhamn och den fria rörligheten över gränserna var tillfälligt avskaffad. Inga banker brändes och ingen blev skjuten som i Göteborg. Så gott allt väl. Wolfgang Hansson påpekar att lagen nu kommer att spridas till andra länder och kommentarerna inser att det är polisens godtycke som avgör om man ska haffas, inte om man gjort ett brott eller inte. Hax påpekar också att detta strider mot vad vi förknippar med en rättsstat.

Som Widar misstänkte så blev det en del klagomål på hur man använde lagen i praktiken. Polisens planering under det stora demonstrationståget förra veckan verkar ha varit att skära av demonstranterna som kom sist med en kniptångsmanöver. Normalt borde det ha varit det svarta blocket, alltså de stenkastande anarkisterna, men det var tydligen inte så strikt uppdelat i Köpenhamn och Hare Krishna och en hel del fredligt folk fastnade också i  det preventiva gripandet.

Där någonstans havererade tydligen polisens planering runt det tillslaget och de gripna tvingades sitta i långa rader, bakbundna med buntband som skar in i handlederna, ute på en kall gata, utan möjlighet att röra sig. I upp till sex timmar. De bussades senare till det nyinrättade klimatfängelset i Valby. Fängelset var i sin tur inte heller testat och ordningen och byråkrati verkade haverera varpå polisen pepparspejade bakbundna fångar. Amnesty och flera andra organisationer har klagat på det här. Här är lite vittnesmål.

Isobel ställer en vettig fråga på sin blog:

- Hur kom vi hit? Hur blev medborgerliga rättigheter och rättssäkerhet lyx som inte tillkommer ”destruktiva och störda personer” eller för all del personer som befinner sig i närheten av personer som vissa debattörer definierar så? Jag vill bara gråta.

Tyvärr är det bara två personer som ens försöker svara, och jag fastnar för det här svaret från Bianca:

- Kanske det inte är så väldigt lätt för polisen heller, att hantera en situation som i 2001. Det är inte så att dem hade specialträning i tilresande hulligan-demostrationer.

Läser man den här rapporten från försvarshögskolan så visar det sig stämma väldigt väl. Svenska polisens planering utgick inte från ett sånt scenario alls eftersom det händer inte i Sverige. I rapporten påpekas också att det här med stora internationella demonstrationer vid toppmöten är en ny företeelse som dök upp först vid The Battle of Seattle. I Seattle lyckas demonstranterna avbryta mötet och situationen i centrum av Seattle blev så allvarlig att man var timmar från att sätta in militära förband för att få kontroll på situationen.

Därefter har man med olika befintliga polismetoder försökt hantera situationerna som uppkommer vid såna här stora toppmöten.

I Genua hade man inre och yttre försvarslinjer, men det funkade inget vidare. En demonstrant sköts ihjäl när en polisbil körde fast i en sopstation och attackerades. En polis planterade därefter ut brandbomber varpå man slog sovande demonstranter sönder och samman i en övernattningslokal. Den ansvariga polischefen fick senare avgå för övervåldet.

I Rostock lär de här burarna för massarresteringar ha införts, men även där blev det mycket våldsamt. 400 poliser och 500 demonstranter skadades, varav några allvarligt enligt Der Spiegel. Rättvisepartiet socialisterna beskriver ändå aktionerna som en seger, och det ger en intressant inblick i hur olika folk resonerar.

Isobels fråga är förmodligen besvarad med de här exemplen, olika metoder har provats, och det verkar som vi nu i Köpenhamn sett vad som krävs vid internationella toppmöten. Massarresteringar och undantagstillstånd.

För att citera Isobel igen – Jag vill bara gråta.

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 54 andra följare

%d bloggers like this: